Här står jag igen,

med obehag på känn.

Jag driver mig vidare för min bror,

så ej i döden jag snart bor.

Mediciner trillar in i min mun,

tomheten gör mig till brunn.

Döden är inget jag är rädd för,

det är ju tiden då känslorna slutar skrika i kör.

15 år tidigare

"Krysta!" sade kvinnorna med barsk röst.

Smärtan var olidlig, hon kunde inte tänka på det liv hon hade drömt om att få. Så hon skrek och kämpade.

"En son", sade kvinnorna.

"Får jag hålla honom?" Frågade den nyblivna modern med rinnande tårar och svett. Hon var vacker, även i ett så försvagat tillstånd. Det behövdes nödvändigtvis inte för att tillfredsställa en man i utbyte mot pengar, speciellt inte i de fattiga kvarteren där hon arbetade. Men staden Liva var inte intresserad av utseende, bara makt och kraft. Hon var inte någon mäktig häxa och just därför hamnade hon i slummen där det alltid var en ständig kamp om överlevnad.

"Nej", svarade den ena kvinnan. Hennes ögon lyste av lycka och en groteskt leende av gula tänder trädde fram. "Han är stark, han ska inte beblandas med en värld full av skabb."

"Nej! Han är min", kved kvinnan. Hon kände plötsligt en stark känsla av tomhet, själviskhet och raseri. "Får inte jag honom så ska ingen få honom!" Skrek modern medan hennes ögon brann av elden från tusen krossade själar. Döden var inget hon längre fruktade, snarare längtade hon till den som ett alternativ till att tillbringa ett liv från den lilla livet som tillbringat nio månader inom henne. Ett liv hon livnärt på fruktansvärda sätt.

Den leende kvinnan drog ihop mungiporna. Blicken utstrålade nu rädsla och förakt.

"Det där är..." var de enda orden de båda kvinnorna kunde utforma innan de somnade in, in i en långsam, brutal död.

Moderns ögon blödde och ett brett leende utformades av hennes läppar innan även hon somnade in. Hennes son skrek, även han med tårar av blod. Han skulle istället få leva med en kraft som aldrig tidigare hade skådats...